Jag vet att det är mitt eget fel egentligen, för om jag sänder ut signaler som säger "tråååkigt" så kommer ju ingen vilja engagera sig i mig. Men förlåt mig, jag måste bara få klaga lite. Nu tycker jag det är såååå tråkigt och min lust har blåst ut för stunden. Jag går liksom BREVID, och jag undrar om alla människor inte har en inbyggd respekt/hänsyn eller är det bara jag..? Eller rent av logiskt tänkande? Man måste ju ta hänsyn till varandra, fine, om du inte vill lära känna mig då vill jag förmodligen inte det heller, men du får ju banne mig agera med stil och sköta det snyggt i sånna fall. Sen klart, alla är olika så du kanske uppfattar att jag är så mot dig, och vissa kanske är egoistiska och inte kan hjälpa det. Såklart överreagerar jag just nu och fallet är inte såhär, men så jag känner iallafall. Sen kanske folk tror att dom känner mig och vet hur jag är, men tro mig det tar lite längre tid än några tillfällen då och då för att skapa en bild av hur jag är. Men ah, logiskt tänkande! Folk som jag inte diggar, jag sköter det snyggt. Sen så kan jag uppfattas som kaxig eller spänd, men så ser jag bara ut haha, det är verkligen inget jag kan hjälpa. Som när man inte tänker på någonting alls så ser man liksom spänd ut, men jag tänker verkligen inte på nåt utan mitt ansikte ser bara ut så i neutralt läge haha. InGaruschka har samma problem :D

Förlåt men jag tycker bara att det känns lite ensamt just nu när min älskpälsk är bortrest. När någon annan inte är så "cräzä'n'goo" så blir jag fett nollställd. Jag som person är ganska vild och galen, men så fort någon annan som är i min omgivning inte kan bjuda på sig själv så kvävs min galenhet.. Pratade en gång med min FinaNina och vi kom fram till att lära känna nya människor i vuxen ålder är sjukt mycket svårare, för alla erfarenheter som skapat ens identitet går ju inte att rabbla upp bara sådär. För exempelvis om jag skulle berätta ALLT, alla stunder i mitt liv som gjort mig till den personen jag är idag för min grupp i skolan eller någon annan bekant skulle de tänka "wooh, hold your horses". Det är nog inställningen som ställer till det för en. Johnnie sa en gång att man måste inte berätta allt om ens liv för att lära känna någon.. Fast jag känner att allt hände nyss i mitt liv och för att kunna förstå mig måste jag berätta allt, för mitt rätta jag har ju hänt på mindre än ett år. Det har hänt så sjukt mycket under detta året, men man ska inte titta på det gamla (vilket jag inte gör) utan på framtiden som ser banne mig ljus ut, och sedan tycker jag att genom att delge sin historia skapar men ett djupare band och förstår varandra på djupare plan. Men tänk om man kunde trolla över alla sina erfarenheter och hoppa över stadiet "lära känna", naajs! Fast det är ju i och för sig skoj att lära känna nya människor ändå, så kanske inte så smart idé.

Sen är jag ju fortfarande ny i Stolleholm, så chilla Johanna! Det tar tid att lära känna andra, eller speciellt för mig (i know, mitt eget fel) måste känna mig trygg och säker och framför allt "behövd", för annars skiter jag i det hela och är just "bekant". Så det kommer, chilla! Är ju i stadiet precis innan det känns "naturligt" och självklart att snacka om allt mellan himmel och jord. Men sen flyttade en viss Klääärä hem mitt i allt haha, vi skulle ju skapa värsta gänget här uppe. Sen en viktig faktor, saker förändras, man flyttar ifrån varandra, man blir vuxen. Och en viktig sak! Jag klagar på att jag inte lär känna folk och att ingen engagerar sig, men hey, alla andra har ju sina problem och liv att fokusera på och om jag verkligen vill förändra situationen så kan jag ju bara plocka upp telefonen och ringa ett samtal själv. Med det sagt så är allt det här en onödig text. Eller så gnäller jag över detta men menar egentligen att jag saknar min andra halva som åkte iväg för att jobba. Eller så är det bara så att jag känner mig fortfarande ny här uppe och inte kan riktigt ställa om att jag bor här i den stora staden, ge det tid.

Sen är det massa och läsa i skolan och jag pallar verkligen inte, eller jo jag pallar men jag inser att tiden inte räcker till. Btw, idag fick jag en bok skickad från min kära mor, hon är så söt :) Nä ska jag plugga lite och sedan laga mat till min Storebro som kommer förbi och äter sen blir det verkligen ett besök till solariet.
PUSS PÅ ER DARLINGS, hoppas ni inte blir avskräckta av detta inlägget haha, det är bara en sån där dag du vet och jag saknar min otroliga man och nu är jag banne mig glad igen efter att fått skriva av sig lite så ta det inte allt för seriöst, jag vill väll säga med detta att jag längtar till när jag ställt om till Stolleholm och alla människor här uppe och känner att jag verkligen skapat ett riktigt liv här :) mwah!