Ja, men kan ju tro att jag talar om tentan men icke gott folk! Nu är det dags för mig att uttrycka mig här på bloggen om Svenska landet och dess musiksinne när det gäller melodifestivalen. Kortfattat är ju iochförsig; "?!". Jag kände ren ilska (om man får vara så drastisk) förra året när Anna Bergendahl vann med sin låt när den egentliga vinnaren var självklart Salem Al Fakir, inte världens låt men den var ju iallafall bäst av urvalet. Jag blev liksom sådär irriterad varje gång jag hörde hennes bajslåt (ursäkta ordval, men ganska passande) på radion och den där ilskan kom smygande tillbaka varje gång. Sverige har lyckats igen! Jag såg inte finalen i lördags för spenderade tiden med kära&nära istället minsann. Så jag hade ingen aning om vem som vann fram tills söndagskvällen när jag för första gången både ser och hör Eric Saades bidrag. Sverige, på riktigt?! Hur mycket pengar har fjortisar på sina mobiler för att ringa in och rösta? Det är nästan inte kul längre, har ju iochförsig aldrig varit superfan av Melodifestivalen, tittat mest för det är kul att mobba deltagarna, fast man har ju en liten önskan längst in i hjärtat att man ska få höra en låt som verkligen är en vinnarlåt. Den låten som jag tyckte var skön gick ju inte ens vidare till finalen, men det beror ju på att svenska folket inte kan höra skillnaden på en bra sångröst och en låt som kan gå hem hos fler än bara en samhällsgrupp; typ fjortisar. Fast iochförsig, nu har man ju något man kan klanka ner på och mobba ännu mera , så det är ju lite kul. Eurovision är ju alltid roligare än Melodifestivalen, kvittar om Sverige är med eller inte, för de senaste 10 åren har vi ju bara haft dåliga låtar. Den där vinnarlåten lär ju inte komma på länge heller när Idolfansen och fjortisarna bestämmer.